Imorse när jag körde bilen för att lämna Melvin hos dagmatten såg jag en kille som gick med sin hund utefter vägen. Tänkte då tanken att oj tänk om hunden skulle springa ut på vägen och jag skulle råka köra på den. Han borde ju ha koppel på hunden.

 

Sen när jag hade tänkt den tanken så insåg ju jag att när Melvin och jag är ute och promenerar så har ju jag inget koppel på honom. Ibland har jag inte ens kopplet med mig för att jag är så glömsk. Han funkar liksom bättre utan koppel. Undrar hur många som tänker samma tanke som jag när de kör förbi oss.

 

Har också tänkt tanken att gud vad väluppfostrade de hundarna är som går så fint utan koppel. Men även här slog mig tanken att Melvin är ju ganska väluppfostrad, känns ganska så skönt att inse att man har lyckats med detta. När det hoppar upp ett råddjur eller katt framför oss så stannar han faktiskt på mitt kommando.

 

Melvin är helt underbar med barn, snäll som en stor nallebjörn och lugn. Han värmer bra i sängen om natten och kryper alltid tätt intill om man mår dåligt. Den dagen Melvin försvinner kommer en stor bit av mitt hjärta följa med. Kommer nog aldrig ha en sådan här fin hund igen som det känns just nu.