Ibland kommer den där känslan av att längta efter något som man inte kan sätta fingret på. En känsla av samhörighet som inte finns som man skulle vilja ha. Känslan av att vilja vara med. Längtan efter att uppskatta att vara med. Tankarna virvlar omkring, längtan efter något som inte finns ekar i mitt hjärta. Sorgen och ibland ensamheten gör mig tom, då är det enklast att bara låta livet rulla på.

Min kropp känns inte som min kropp.
Mina tankar känns bara röriga.
Mitt hjärta bankar men för vad?

Känslan av att vilja åstadkomma något, att bli något, att vara någon känns inte aktuellt. Livet ska ju vara roligt, man ska skratta, uppleva. Min längtan är stor så stor att jag inte kan ge upp den. Ska man behöva välja varför kan man inte få båda. Vetskapen om mina tankar gör mig förvirrad.

Vart tappade jag mig själv. Vart är den Zandra som jag känner till? Hon som hade drömmar och framtidsplaner. Hon som gjorde saker hela tiden.


Inte ens ett löfte till mig själv klarar jag av. Jag är fast i mina dåliga tankar. Ett evigt ältande, tänkande, längtande. Skulle man kunna få byta sina tankar till något annat. Längtan efter det som inte finns gör mig arg, frustrerad, ledsen och svag. Hoppet är det sista som släcks.  


Tårarna är nära de känns bakom ögonlocken de vill komma fram, synas, visas. Men fasaden är på, skådespeleriet igång. Låtsas vara lycklig, glad och positiv. När jag ligger här skriker min kropp efter närhet, ömhet, en känsla av att vara omtyckt. Jag vill ha den känslan nu, annars kanske jag måste välja en annan väg, en väg som leder bort från det jag har idag. Bort från det jag tycker om. Bara för att jag har en längtan.

Vad livet kan vara orättvist!